Händelserna den den XX i XX 199X - ”insiderns” bild av händelserna

Åke Larsson

Jag deltog som assistent i en serie experimentdykningar vid XXX, YYY ZZZ, dykningarna gjordes med en snabb (10 sek) kompression till 50m med en bottentid mellan 9 och 14 minuter. Dekompression gjordes enligt Royal Navy tabell för 50m / 15 minuter dvs. dekompressionsstop i 5 min på 6 m följt av 10 min på 3 m. Som en extra säkerhetsåtgärd gavs oxygen på BIBS mask under 3 m etappen. Totalt genomförde jag fyra dykningar den 21:e, 22:a, 24:e och den 25:e xxx 199x.

Efter varje dyk gjordes prekordiella doppler registreringar och efter det första dyket detekterades en mindre mängd bubblor. Inga bubblor detekterades efter dyk nummer två eller tre. Efter det första dyket kände upplevde jag svag klåda på underarmarna. Jag bedömde det som försumbart och rapporterade det inte. Efter dyk nummer två och tre kändes ingen klåda alls.

Kvällen före den fjärde dykningen blev relativt sen men med mycket måttligt alkoholintag. På morgonen försov jag mig lite och hann därför inte äta så mycket frukost, framför allt drack jag bara en liten kopp te eftersom var juicen slut och jag inte hann vänta in påfyllning. Under förmiddagen dracks ytterligare två koppar te.

Det fjärde dyket gick mycket bra och arbetsuppgifterna på djup genomfördes utan några som helst problem med en bottentid på 10 minuter. När vi nådde första etappen på 6 m så kände jag av klåda på båda underarmarna som klingade av innan det var dags för ett gå mot nästa etapp. När 3 m etappen nåddes var klådan tillbaka något mer uttalad, även denna gång klingade det av under etappstoppet. Når ytan nåddes 25 minuter efter dykets start så var klådan tillbaka, ganska påtaglig på under och överarmar samt axlar. Jag berättade om det för NN och fortsatte med mina arbetsuppgifter. När det var dags för dopplerundersökning så berättade jag för en av de andra forskarna att jag trodde att jag skulle ha doppler utslag över 2, detta visade sig stämma vilket gjorde undersökarna mycket konfunderade.

Innan jag hade möjlighet att tala med den oberoende dykläkaren som varit på plats under själva dyket så hade han åkt sin väg. Efter en kvart var klådan fortfarande påtaglig och jag konsulterade NN som tittade på de berörda hudområdena och kunde konstatera att det eventuellt fanns en antydan till ökad retbarhet då huden rispades med en nagel.

Vi beslutade oss för att prova med en stunds oxygen på ytan och en BIBS mask (Scott) kopplades in i SES 3 m sfär så att jag kunde sitta i en stol utanför kammaren. Jag drack en kopp vatten. Efter ca 20 minuter dök dykläkaren upp igen och en grov neurologisk undersökning gjordes. Vid första försöket med Rombergs balanstest så höll jag på att falla, när jag efter uppmaning av NN gjorde ett nytt försök utan tofflor så höll jag balansen även om det krävde ordentlig koncentration. Övrig neurologstatus var utan anmärkning.

Det beslutades att genomföra en behandling enligt tabell B5 dvs 18 m med oxygenandning. NN argumenterade mycket kraftfullt för att kompressionen skulle göras mycket långsamt och med ett stopp på 3 m för att inte frigöra de bubblor som fastnat i lungkapillärerna. Så gjordes och subjektivt så upplevde jag att ”det var bättre” på 3 m stoppet. Kompressionen gick vidare sakta till 18 m under oxygenandning. De första 20 minuterna oxygenandning på 18 m gick utan problem förutom att andningsmasken var tungandad både inspiratoriskt och exspiratoriskt trots att den justerades så att den nästan friflödade. Jag ägande mig åt att läsa diverse litteratur. I den första luftpausen så intogs i raskt tempo en kopp vatten och en bit kaka.

Jag började även den andra oxygenperioden med att läsa men efter ett tag så upplevde jag andningsmotståndet i masken som så störande att jag la undan pappren och bara andades. Mitt andningsmönster blev efter hand egendomligt med mycket stora andetag och jag upplevde tecken på andnöd och CO₂ ansamling, dvs. svag huvudvärk och värmekänsla. Efter ytterligare ett tag så började jag ”hicka” mycket kraftfullt i slutet av inandningsfasen och det förvärrades till att vara flera snabbt upprepade (>3Hz?) ”hickningar” som hördes i andningssystemet. Jag försökte göra kammarassistenten ( Dr YY) uppmärksam på det hela och när han tittade på BIBS anslutningarna (det var där som ljudet kom) så försökte jag säga till honom att det var jag som var orsaken till lät. I denna stund så insåg jag att något höll på att gå snett så jag slet av mig masken och försökte lägga mig på högersidan för att skydda luftvägarna om jag skulle råka kasta upp. Samtidigt så känner jag att jag inte kan andas och att jag inte kan särskilja om det är i halsen det tar stopp eller om det är i bröstkorgen. Jag känner även att jag snabbt förlorar medvetande. Några panikkänslor upplevde jag inte men jag var objektivt medveten om att det inte är en bra kombination att inte kunna andas och att bli medvetslös om man önskar fortsätta verksamheten en annan dag.

Jag vaknade upp efter ett tag ungefär som jag vaknar på morgonen. NN var i kammaren och säger efteråt att jag plötsligt svarade klart och tydligt på vilken dag det var - ”han kunde se ljuset tändas i mina ögon igen”. Minnesbilderna över vad som hade hänt var helt klara och jag visste var jag var och varför. Jag hade riktigt ordentligt med huvudvärk, kände mig mycket sliten och frös. Jag märkte att jag låg med huvudet i det som var fotändan i början av dyket men visste inte riktigt varför, jag kände att jag hade andra kläder på mig nu än vid dykets början men orkade inte fråga varför.

Minnena av dekompressionen är betydligt diffusare, jag vet att NN testade reflexer men har ingen aning om han gjorde det en eller flera gånger. Större delen av tiden låg jag med stängda ögon, frös och kände mig miserabel. Jag mådde illa och kastade upp två gånger, den andra omgången var mycket obehaglig eftersom uppkastnings-sammandragningarna inte ville släppa utan fortsatte utan uppehåll i > tiosekundersperioder.

När syrgasandningen började igen så var andningsmotståndet fortfarande högre än vad man borde kunna förvänta sig men jag brydde mig inte. Jag tror att jag fick något att äta och något att dricka men har inga skarpa minnen av det. Efter en, som det kändes, evig dekompression från 9 m till ytan så släpptes jag ut. Det enda jag kommer ihåg tydligt är att Dr ZZZ sa att det nog var bäst att jag vilade ut på sjukhus under natten, jag tyckte att det lät rimligt men var så trött att jag troligen hade accepterat vilket förslag som helst. Dr ZZZ gjorde troligen ett neurologstatus men det kommer jag inte ihåg. Jag har ingen uppfattning om hur lång tid det tog från det att jag kom ur kammaren tills vi åkte till sjukhuset men jag har en svag aning om att jag talade lite med de som varit utanför kammaren. Jag åkte i baksätet till sjukhuset men vet inte om jag satt eller låg.

Väl på sjukhuset så packades jag ner i en säng under tjocka täcken och fick ett par paracetamoltabletter mot huvudvärken. NN och MM kom med min bok och lite godis. En av avdelningsläkarna kom och tittade till mig och frågade om jag visste vilket datum det var, något som jag till min egen stora förvåning och obehag inte hade en aning om, det slutade med att jag gissade på hösten 1996.

Resten av kvällen så låg jag och slöade tills jag somnade. När jag vaknade kände jag mig sliten och mörbultad i hela kroppen. Tungan var svullen och blåsvart på ena sidan. Jag fick frukost och åt med god aptit. Efter att ha blivit frisläppt från avdelningen gick jag ner till sjukhusets tryckkammare och liftade tillbaka till XXX för assistera vid söndagens dykning.

Jag upplevde subjektivt att ena ögat var mer dominerande än det varit förut och en ögonkonsult kontrollerade ögonbotten och grovt periferiseende utan att hitta några avvikelser. Eftersom dykningarna gjorts med så stor säkerhetsmarginal och det ändå misstänktes att jag råkat ut för dekompressionssjuka så genomfördes en ultraljudsundersökning för att kontrollera om jag hade ett PFO med resulterande höger till vänstershunt, så var inte fallet.

Utdrag ur dykjournal 971025 XXX, YYY, ZZZ

Tid	Djup	Kommentar
11.00.00	0	Start kompression, 2m sfär, Å Larsson + NN
11.10.00	50m	Lämnar botten
11.13.15	6m	Till etapp
11.15.00	6m	Från etapp
11.15.20	3m	På etapp, Oxygenandning BIBS
11.25.00	3m	Från etapp
11.25.30	ytan	På ytan allt väl
12.13	ytan	Påbörjar O2 andning utanför kammaren
12.54	0m	Start kompression (O2 andning) 3m sfär Å Larsson+Dr YY
12.55	3m	Stop (fortfarande O2 andning)
12.57	3m	Fortsatt kompression (O2 andning)
13.00	18	På djup, (O2 andning)
13.20	18m	Start luftpaus, kaka + vatten
13.25	18m	Fortsatt O2 andning
13.37	18m	O2 konvulsion
14.04	18m	NN slussas in i 3m sfären
14.17	18m	”Första gensvaret från patienten”
14.43	18m	Start dekompression (luftandning)
14.52	15m	Till etapp (luftandning)
14.56	15m	Från etapp
15.05	12m	Till etapp
15.13	12m	Start O2 andning
15.15	12m	Från etapp
15.25	9m	Till etapp (Start luftandning)
15.30	9m	Start O2 andning
15.40	9m	Start luftandning
15.45	9m	Start O2 andning
15.55	9m	Start luftandning
16.00	9m	Start O2 andning
16.10	9m	Start luftandning
16.15	9m	Start O2 andning
16.25	9m	Start luftandning
16.30	9m	Start O2 andning
16.40	9m	Start luftandning
16.45	9m	Start O2 andning
16.45	9m	Start dekompression
16.59	5,7m	Start luftandning
17.01	4.5m	Stop
17.03	4.5m	Start O2 andning, Fortsatt dekompression
17.13	1.5m	Stop O2 andning, kräks
17.14	1.4m	Start O2 andning
17.18	0m	Behandling avslutad

Ursprungsavsikten var att genomföra en B5 men eftersom det blev en lång period (60 min på 18m + 30 min dekompression till 12m) utan oxygen på 18 m så genomfördes en kraftigt modifierad B6. Mest markant är att oxygenandningstiden är kraftfullt avkortad jämfört B6.